...och störst av allt är kärleken

Jag tittar på din favoritfåtölj och förstår inte varför du inte ligger där, med tassarna nonchalant draperade över armstödet och nosen vilandes ovanpå. För bråkdelen av en sekund undrar jag var du är och ser mig omkring, men så slår det mig med sin fulla kraft: Du är död. Jag vill resa mig ur soffan och smeka din panna. Men det kan jag inte.

Jag står i duschen och väntar på att du ska buffa upp badrumsdörren för att sedan tassa in och snurra ihop dig som en kanelbulle på badrumsmattan. Ända sedan du var valp har du inte velat lämna mig ensam i badrummet, jag vet inte varför. Jag vill att du ska ligga där så att jag måste kliva runt och över dig för att komma till handfatet. Men det får jag inte.

Det sjunker inte in. Jag säger det till alla jag känner, jag skriver det om och om igen: Du är död. Men jag förstår det inte. Jag väntar på att du ska komma fram till mig nu och lägga din tass i mitt knä. Men det gör du inte.

Det enda jag förstår är att det inte fanns någon annan utväg. Den sista natten i ditt liv, det helvetet vill jag aldrig uppleva igen. Att tvingas se dig vandra runt, runt i lägenheten gråtandes, otröstbar, det var så vidrigt att inga ord räcker till. Sällan har jag känt mig så maktlös.

Jag önskar att vi hade fått ta en sista promenad tillsammans i novemberförmiddagens solsken, men du orkade inte. Du som alltid ville följa, du vägrade att gå utan ville bara vända hem till tryggheten. Jag fick ringa en taxi, och mitt hjärta brast när du lyckades hitta styrkan att självmant hoppa upp i bakluckan. Jag hoppas du trodde att vi skulle ut på roliga äventyr. Jag ber att du inte förstod att detta var den sista färden.

Jag kommer alltid att känna djup tacksamhet för att en veterinär tog sig an oss direkt, trots att vi var där 1 1/2 timme för tidigt. Inte ens när du var upp över öronen fullproppad med lugnande vågade du lägga dig ner på filten bredvid mig, så ont hade du, så rädd var du för att böja din rygg. Allt jag kunde göra var att upprepa "Det är snart över, snart gör det inte ont längre." Först när jag lade min jacka på golvet föll du ihop och lade ditt huvud i min famn. Där fick du somna tryggt, lugnt och stilla en sista gång, med nosen fylld av min doft och min hand på din panna. Den sista gåvan fick jag ge dig, att få somna hos mig och få bli befriad från smärta.

Det finns så mycket jag aldrig mer får göra. Jag får aldrig mer blicka in i dina skogstjärnsmörka ögon. Jag får aldrig mer muttra över hur du ställde dig framför TV:n för att bli kliad på korset. Jag får aldrig mer ha dig snusandes i fotändan på sängen en kall och bister vinternatt. Jag får aldrig mer se dig tokrusa med min andra hund, med lyckan lysandes ur ögonen och tungan hängandes som en slips. Jag får aldrig mer lägga min hand på din bröstkorg och känna hur ditt hjärta slår.

Aldrig mer. Det enda jag kan göra är att om och om igen säga: Du var - och är - älskad.

I detta det vackraste av allt så lever du med mig bortom tid och rum, trots att din favoritfåtölj nu står tom och dina andetag har tystnat. Sov gott, min vackre vän.

Du är älskad.