Det är fel på folk - the sequel

Jag hade faktiskt sett fram emot ikväll. Efter en veckas jobb (med avbrott från besöket från Alla Förkylningars Moder) så skulle jag ha en film- och bullkväll med Den Manlige Vännen. Det kändes extra välbehövligt eftersom jag var mer eller mindre tvungen att stanna sent på NH igår eftersom vi var två personal kort. Jag är nu faktiskt inte den som överger mina arbetskamrater bara för att jag hovat, speciellt inte en lördagskväll.

Nåväl. Jag skickar ett SMS till mannen, mest för att bekräfta att vi skulle ses, och får till svar att någon jävla kompis behövde sovplats och att han (mannen, alltså) inte hade hjärta att säga nej. Således hade han alltså avbokat vår kväll utan att ens fråga mig. Det här, mina vänner, är inte OK. Jag räknar ganska kallt med att de människor jag umgås med har såpass mycket hyfs, takt och ton att de ringer och frågar mig innan de ändrar våra planer. Ett litet telefonsamtal från mannens sida där han undrade om vi kunde skjuta på vår kväll på grund av oväntat besök... det hade varit OK. Jag hade blivit besviken, men det är inte så att jag aldrig själv varit tvungen att ställa in något. Things happen och det mesta går att omplanera på ett trevligt sätt. Att däremot nonchalant behandla mig som en låda som man kan sparka in under sängen... det gör mig fly förbannad.

Jag skickade iväg några hyfsat passiv-aggressiva mess där jag tackade för insikten om att jag uppenbarligen låg lägst på hans priolista. Efter det har jag inte hört något mer, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om ifall jag någonsin gör det igen. Efter mina två senaste vidriga förhållanden har jag lovat mig själv att inte tolerera den här sortens behandling i fortsättningen. Jag skiter i om jag överreagerar, för rent krasst så har jag konstaterat att om jag inte har respekt för mig själv så lär ingen annan ha det heller.

Inte fan blev kvällen bättre av att Hemköp hade slut på frysta kardemummabullar. Jag får inte ens sitta och i soffan och svulla i min ensamhet, hur fel är inte det? Däremot så lyckades jag hyra tre bra filmer som jag gått och funderat på att se, så nu ska jag krypa ner i soffan med hundarna och en balja té och glömma omvärlden ett tag. Samt klappa mig själv på axeln för att jag inte släppt in mannen i mitt hjärta såpass mycket att jag är ledsen utan snarare bara tvärilsk. Höga stenmurar är inte till för att rivas, det är bara att konstatera.