Fest!

Japp, så är det. NH firar 10 år och ikväll är det party. Jag ska bli full, träffa Erika, lyssna på liveband och få ramla hem utan att behöva städa upp efter äckliga människor. Så rätt!

Den Manlige Vännen har inte behagat höra av sig, så han kan fara och flyga. Just precis nu ska jag lägga mig i badet och sedan försöka göra mig någorlunda vacker... jag återkommer med fett skvaller (hoppas jag) senare. Om du också ska fira NH så ses vi ikväll!

Det är fel på folk - the sequel

Jag hade faktiskt sett fram emot ikväll. Efter en veckas jobb (med avbrott från besöket från Alla Förkylningars Moder) så skulle jag ha en film- och bullkväll med Den Manlige Vännen. Det kändes extra välbehövligt eftersom jag var mer eller mindre tvungen att stanna sent på NH igår eftersom vi var två personal kort. Jag är nu faktiskt inte den som överger mina arbetskamrater bara för att jag hovat, speciellt inte en lördagskväll.

Nåväl. Jag skickar ett SMS till mannen, mest för att bekräfta att vi skulle ses, och får till svar att någon jävla kompis behövde sovplats och att han (mannen, alltså) inte hade hjärta att säga nej. Således hade han alltså avbokat vår kväll utan att ens fråga mig. Det här, mina vänner, är inte OK. Jag räknar ganska kallt med att de människor jag umgås med har såpass mycket hyfs, takt och ton att de ringer och frågar mig innan de ändrar våra planer. Ett litet telefonsamtal från mannens sida där han undrade om vi kunde skjuta på vår kväll på grund av oväntat besök... det hade varit OK. Jag hade blivit besviken, men det är inte så att jag aldrig själv varit tvungen att ställa in något. Things happen och det mesta går att omplanera på ett trevligt sätt. Att däremot nonchalant behandla mig som en låda som man kan sparka in under sängen... det gör mig fly förbannad.

Jag skickade iväg några hyfsat passiv-aggressiva mess där jag tackade för insikten om att jag uppenbarligen låg lägst på hans priolista. Efter det har jag inte hört något mer, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om ifall jag någonsin gör det igen. Efter mina två senaste vidriga förhållanden har jag lovat mig själv att inte tolerera den här sortens behandling i fortsättningen. Jag skiter i om jag överreagerar, för rent krasst så har jag konstaterat att om jag inte har respekt för mig själv så lär ingen annan ha det heller.

Inte fan blev kvällen bättre av att Hemköp hade slut på frysta kardemummabullar. Jag får inte ens sitta och i soffan och svulla i min ensamhet, hur fel är inte det? Däremot så lyckades jag hyra tre bra filmer som jag gått och funderat på att se, så nu ska jag krypa ner i soffan med hundarna och en balja té och glömma omvärlden ett tag. Samt klappa mig själv på axeln för att jag inte släppt in mannen i mitt hjärta såpass mycket att jag är ledsen utan snarare bara tvärilsk. Höga stenmurar är inte till för att rivas, det är bara att konstatera.

Det är fel på folk

Ärligt talat, är det bara jag och mina vänner som är normala, tänkande varelser? Senaste veckan har jag fått så många bevis på att det är fel på folk att jag nog ska ägna kvällen åt att designa den där t-shirten jag pratat om ett tag. Den lär gå åt som smör i solsken.

Nej, jag ids inte rada upp exempel. OK, ett då. Härom veckan såg jag en rätt så trind kille komma vaggandes med en collie inne på gården. Hade aldrig sett snubben förut, men noterade trött att han lät jycken både pissa och skita på gräsmattan. Orkade inte bry mig just då av någon glömd anledning, men lade det på minnet.

I förrgår fick jag se honom och collien igen, denna gång ackompanjerade av en lika trind, vaggande mamma. I sann det-är-fel-på-folk-anda lät de än en gång hunden göra sina behov på gräsmattan, men den här gången lackade jag till och ropade åt dem att det är förbjudet att rasta hundar på gården. De ser sig yrvaket omkring och verkar inte förstå vem som ropar åt dem (och jag var hela fyra meter bort), eller för den delen vad som ropas. Det är nu som jag konstaterar att de är det som Helena brukar kalla "litet enkla".

Hursom, efter några minuter vaggar de tillbaka och stannar faktiskt till och frågar om det var jag som hade ropat något. jag återupprepar att hundrastning på gården är förbjuden. Enkla Mamman ger sig då in i en diskussion om hur det är helt orimligt, och var ska man då rasta hunden någonstans?!? Jag höjde ett ögonbryn och föreslog parken som ligger 50 m bort. Enkla Mamman såg helt chockad ut och tyckte det var orimligt. För att göra en lång historia kort stod hon kvar och tjafsade om att hon minsann inte sett något om hundrastningsförbud i stadgarna. Vid det här laget ville jag mest strypa kärringen och orkade inte påpeka att dylika ordningsföreskrifter inte står i en brf:s stadgar, så jag hänvisade till vår ordförande för att få ett slut på eländet.

Varför tycker man att det är OK att en hund får göra sina behov på en privat innergård? Varför kan man inte bara acceptera att en annan boende upplyser om vilka regler som finns? Varför har man hund om man inte orkar rasta den? VARFÖR ÄR DET FEL PÅ FOLK? Dö, för fan.

Jaja. Annars går livet sin gilla gång. Det känns som om jag mer eller mindre bor på NH, jag har inget liv, Samuel och jag har fortfarande något slags mystiskt halvförhållande och dessutom har jag haft årets jävligaste förkylning. Jag vill åka till Marocko i vinter men har ingen att åka med (för en gångs skull vill jag faktiskt åka med någon). Strunt samma, jag lär ändå inte ha råd. Mattias och Karin har flyttat till Kalmar, så där försvann ytterligare två vänner till Långtbortistan. Men nästa helg är det iallafall NH:s tioårsfest, och det ser jag fram emot!

Nu ska jag sluta negga och ta ut hundarna. Imorgon är det jobb på NH igen. Förstås. Men lördagen den 19:e tänker jag vara ledig. Så det så.