...och störst av allt är kärleken

Jag tittar på din favoritfåtölj och förstår inte varför du inte ligger där, med tassarna nonchalant draperade över armstödet och nosen vilandes ovanpå. För bråkdelen av en sekund undrar jag var du är och ser mig omkring, men så slår det mig med sin fulla kraft: Du är död. Jag vill resa mig ur soffan och smeka din panna. Men det kan jag inte.

Jag står i duschen och väntar på att du ska buffa upp badrumsdörren för att sedan tassa in och snurra ihop dig som en kanelbulle på badrumsmattan. Ända sedan du var valp har du inte velat lämna mig ensam i badrummet, jag vet inte varför. Jag vill att du ska ligga där så att jag måste kliva runt och över dig för att komma till handfatet. Men det får jag inte.

Det sjunker inte in. Jag säger det till alla jag känner, jag skriver det om och om igen: Du är död. Men jag förstår det inte. Jag väntar på att du ska komma fram till mig nu och lägga din tass i mitt knä. Men det gör du inte.

Det enda jag förstår är att det inte fanns någon annan utväg. Den sista natten i ditt liv, det helvetet vill jag aldrig uppleva igen. Att tvingas se dig vandra runt, runt i lägenheten gråtandes, otröstbar, det var så vidrigt att inga ord räcker till. Sällan har jag känt mig så maktlös.

Jag önskar att vi hade fått ta en sista promenad tillsammans i novemberförmiddagens solsken, men du orkade inte. Du som alltid ville följa, du vägrade att gå utan ville bara vända hem till tryggheten. Jag fick ringa en taxi, och mitt hjärta brast när du lyckades hitta styrkan att självmant hoppa upp i bakluckan. Jag hoppas du trodde att vi skulle ut på roliga äventyr. Jag ber att du inte förstod att detta var den sista färden.

Jag kommer alltid att känna djup tacksamhet för att en veterinär tog sig an oss direkt, trots att vi var där 1 1/2 timme för tidigt. Inte ens när du var upp över öronen fullproppad med lugnande vågade du lägga dig ner på filten bredvid mig, så ont hade du, så rädd var du för att böja din rygg. Allt jag kunde göra var att upprepa "Det är snart över, snart gör det inte ont längre." Först när jag lade min jacka på golvet föll du ihop och lade ditt huvud i min famn. Där fick du somna tryggt, lugnt och stilla en sista gång, med nosen fylld av min doft och min hand på din panna. Den sista gåvan fick jag ge dig, att få somna hos mig och få bli befriad från smärta.

Det finns så mycket jag aldrig mer får göra. Jag får aldrig mer blicka in i dina skogstjärnsmörka ögon. Jag får aldrig mer muttra över hur du ställde dig framför TV:n för att bli kliad på korset. Jag får aldrig mer ha dig snusandes i fotändan på sängen en kall och bister vinternatt. Jag får aldrig mer se dig tokrusa med min andra hund, med lyckan lysandes ur ögonen och tungan hängandes som en slips. Jag får aldrig mer lägga min hand på din bröstkorg och känna hur ditt hjärta slår.

Aldrig mer. Det enda jag kan göra är att om och om igen säga: Du var - och är - älskad.

I detta det vackraste av allt så lever du med mig bortom tid och rum, trots att din favoritfåtölj nu står tom och dina andetag har tystnat. Sov gott, min vackre vän.

Du är älskad.

Hilfe! Var börjar man?

Jag vet, jag bloggar alldeles för dåligt. Antingen så händer ingenting (=inget att blogga om) eller så händer det för mycket (=ingen tid att blogga). Anyway. På kärleksfronten intet nytt, så det kan vi hoppa över på en gång. Happy Time har slutat fungera för mig, eller så är min flaska en måndagsbatch. Vem vet. Däremot så har jag nytt jobb!

Emil skickade ner mig till Strandgatan två , och det blev ju så himla fint att jag fick en hovmästartjänst två dagar innan jag slutade på NH. Jag började fyra timmar innan premiäröppningen och fick genast bita tag i det faktum att vi inte hade vattenkaraffer, inga förrättsbestick, mm. Det fixade sig - tack gode Gud för en snäll hovmästare på Scandic City!

Jag ska säga det rent ut, utan omskrivningar: Jag trivs så jävla bra. Allt är kaos, barnsjukdomarna florerar till höger och vänster, vi har personalbrist... men jag har på det stora hela urtrevliga arbetskamrater, jättebra chefer och det är helt enkelt fantastiskt roligt att ha något att bita i. Det är en rejäl utmaning att få allt att gå ihop, så idag har det varit schemaläggning, personalintervjuer och gud vet vad. Raggar personal gör jag också till höger och vänster. Pust.

Lägenheten ser ut som en knarkarkvart - vet inte riktigt när jag ska hinna städa. Dessutom har jag en tenta den 28/11 som jag nog borde börja plugga till. Nu ska jag dock sitta och surfa runt en stund på meningslösa sajter - det verkar som en riktigt god idé. Fortsättning följer.

Platsbanken: Min nya vän

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. I mitt liv blir det iofs så gott som aldrig som jag tänkt mig, men strunt i det. Idag sa jag hursomhelst upp mig från NH. Det är inte alls så dramatiskt som det låter, skälen är faktiskt ganska uttråkande.

1) Min rygg pallar helt enkelt inte Björköjobbet. Att lyfta tunga rack med tallrikar, bära diskbackar samt på det stora hela hantera X antal hundra kilo/dag... nä. Jag har inte haft så mycket problem med ryggen på 15 år, och bara det är ett skäl som är gott nog i mina ögon.

2) Jag har så fruktansvärt mycket släp från skolan som jag inte mäktar med på kvällstid. Dels har jag ont i ryggen efter dagens arbete, dels är jag trött i skallen. Jag vill kunna skriva mina uppsatser (och allt annat som hänger mig i hälarna) på dagtid när jag är pigg och alert. Således vill jag ha ett kvällsjobb, det skulle vara finemang.

3) Det slog mig att jag faktiskt har ett tokviktigt antagningsprov i vår, som jag verkligen behöver plugga till. Än en gång, jag orkar inte gräva ner mig i studier på kvällen. Hej kvällsjobb.

Förvisso var det kanske aningens dumt att säga upp sig innan jag hittat ett nytt jobb, men jag är faktiskt inte speciellt orolig. Bara på Platsbanken är det flera restauranger som söker personal, och erfarenheten besitter jag tveklöst. Dessutom har jag så många och goda kontakter i branschen att jag förmodligen kan hanka mig fram på extrajobb på flera olika ställen utan större problem.

Ikväll ska jag sitta och fila på ett personligt brev, och från och med måndag ska jag ge mig ut på jobbjakt. Håll tummarna, jag vill faktiskt hamna på ett bra ställe och inte något sunkhak. Lite stolthet har jag ju trots allt. ;) Skulle du veta något ställe som behöver personal får du gärna hojta till...

Fest!

Japp, så är det. NH firar 10 år och ikväll är det party. Jag ska bli full, träffa Erika, lyssna på liveband och få ramla hem utan att behöva städa upp efter äckliga människor. Så rätt!

Den Manlige Vännen har inte behagat höra av sig, så han kan fara och flyga. Just precis nu ska jag lägga mig i badet och sedan försöka göra mig någorlunda vacker... jag återkommer med fett skvaller (hoppas jag) senare. Om du också ska fira NH så ses vi ikväll!

Det är fel på folk - the sequel

Jag hade faktiskt sett fram emot ikväll. Efter en veckas jobb (med avbrott från besöket från Alla Förkylningars Moder) så skulle jag ha en film- och bullkväll med Den Manlige Vännen. Det kändes extra välbehövligt eftersom jag var mer eller mindre tvungen att stanna sent på NH igår eftersom vi var två personal kort. Jag är nu faktiskt inte den som överger mina arbetskamrater bara för att jag hovat, speciellt inte en lördagskväll.

Nåväl. Jag skickar ett SMS till mannen, mest för att bekräfta att vi skulle ses, och får till svar att någon jävla kompis behövde sovplats och att han (mannen, alltså) inte hade hjärta att säga nej. Således hade han alltså avbokat vår kväll utan att ens fråga mig. Det här, mina vänner, är inte OK. Jag räknar ganska kallt med att de människor jag umgås med har såpass mycket hyfs, takt och ton att de ringer och frågar mig innan de ändrar våra planer. Ett litet telefonsamtal från mannens sida där han undrade om vi kunde skjuta på vår kväll på grund av oväntat besök... det hade varit OK. Jag hade blivit besviken, men det är inte så att jag aldrig själv varit tvungen att ställa in något. Things happen och det mesta går att omplanera på ett trevligt sätt. Att däremot nonchalant behandla mig som en låda som man kan sparka in under sängen... det gör mig fly förbannad.

Jag skickade iväg några hyfsat passiv-aggressiva mess där jag tackade för insikten om att jag uppenbarligen låg lägst på hans priolista. Efter det har jag inte hört något mer, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om ifall jag någonsin gör det igen. Efter mina två senaste vidriga förhållanden har jag lovat mig själv att inte tolerera den här sortens behandling i fortsättningen. Jag skiter i om jag överreagerar, för rent krasst så har jag konstaterat att om jag inte har respekt för mig själv så lär ingen annan ha det heller.

Inte fan blev kvällen bättre av att Hemköp hade slut på frysta kardemummabullar. Jag får inte ens sitta och i soffan och svulla i min ensamhet, hur fel är inte det? Däremot så lyckades jag hyra tre bra filmer som jag gått och funderat på att se, så nu ska jag krypa ner i soffan med hundarna och en balja té och glömma omvärlden ett tag. Samt klappa mig själv på axeln för att jag inte släppt in mannen i mitt hjärta såpass mycket att jag är ledsen utan snarare bara tvärilsk. Höga stenmurar är inte till för att rivas, det är bara att konstatera.

Det är fel på folk

Ärligt talat, är det bara jag och mina vänner som är normala, tänkande varelser? Senaste veckan har jag fått så många bevis på att det är fel på folk att jag nog ska ägna kvällen åt att designa den där t-shirten jag pratat om ett tag. Den lär gå åt som smör i solsken.

Nej, jag ids inte rada upp exempel. OK, ett då. Härom veckan såg jag en rätt så trind kille komma vaggandes med en collie inne på gården. Hade aldrig sett snubben förut, men noterade trött att han lät jycken både pissa och skita på gräsmattan. Orkade inte bry mig just då av någon glömd anledning, men lade det på minnet.

I förrgår fick jag se honom och collien igen, denna gång ackompanjerade av en lika trind, vaggande mamma. I sann det-är-fel-på-folk-anda lät de än en gång hunden göra sina behov på gräsmattan, men den här gången lackade jag till och ropade åt dem att det är förbjudet att rasta hundar på gården. De ser sig yrvaket omkring och verkar inte förstå vem som ropar åt dem (och jag var hela fyra meter bort), eller för den delen vad som ropas. Det är nu som jag konstaterar att de är det som Helena brukar kalla "litet enkla".

Hursom, efter några minuter vaggar de tillbaka och stannar faktiskt till och frågar om det var jag som hade ropat något. jag återupprepar att hundrastning på gården är förbjuden. Enkla Mamman ger sig då in i en diskussion om hur det är helt orimligt, och var ska man då rasta hunden någonstans?!? Jag höjde ett ögonbryn och föreslog parken som ligger 50 m bort. Enkla Mamman såg helt chockad ut och tyckte det var orimligt. För att göra en lång historia kort stod hon kvar och tjafsade om att hon minsann inte sett något om hundrastningsförbud i stadgarna. Vid det här laget ville jag mest strypa kärringen och orkade inte påpeka att dylika ordningsföreskrifter inte står i en brf:s stadgar, så jag hänvisade till vår ordförande för att få ett slut på eländet.

Varför tycker man att det är OK att en hund får göra sina behov på en privat innergård? Varför kan man inte bara acceptera att en annan boende upplyser om vilka regler som finns? Varför har man hund om man inte orkar rasta den? VARFÖR ÄR DET FEL PÅ FOLK? Dö, för fan.

Jaja. Annars går livet sin gilla gång. Det känns som om jag mer eller mindre bor på NH, jag har inget liv, Samuel och jag har fortfarande något slags mystiskt halvförhållande och dessutom har jag haft årets jävligaste förkylning. Jag vill åka till Marocko i vinter men har ingen att åka med (för en gångs skull vill jag faktiskt åka med någon). Strunt samma, jag lär ändå inte ha råd. Mattias och Karin har flyttat till Kalmar, så där försvann ytterligare två vänner till Långtbortistan. Men nästa helg är det iallafall NH:s tioårsfest, och det ser jag fram emot!

Nu ska jag sluta negga och ta ut hundarna. Imorgon är det jobb på NH igen. Förstås. Men lördagen den 19:e tänker jag vara ledig. Så det så.

Excellent

Jag är så stolt. I lördags var jag på World Dog Show , dvs den största hundutställningen i världen och som just i år var I Sverige. Kermit deltog och blev tredjeplacerad i klassen för hanhundar som har minst en championtitel. Dessutom fick han den högsta möjliga kvalitetsgraderingen, nämligen "Excellent".

"EXCELLENT may only be awarded to a dog which comes very close to the ideal standard of the breed, which is presented in excellent condition, displays a harmonious, well-balanced temperament, is of high class and has excellent posture. Its superior characteristics in respect of its breed permit that minor imperfections can be ignored; it must however have the typical features of its sex."

Jo, jag visste mycket väl att Kermit är en riktigt, riktigt bra representant för sin ras. Men nu har jag det svart på vitt. I konkurrens med ett stort antal andra azawakher hitflugna från halva jordklotet ansågs han vara bland det bästa man kan hitta. Ja, jag är så stolt så det finns inte ord.

En liten, liten hemmabar

Idag sådde jag de första spritbarsfröna. Jag kände mig så illa tvungen nu när dumma Mattias ska flytta sig själv (och därmed sitt fantastiska spritsortiment) hela vägen till Kalmar. Dessutom kände jag att jag ville tokfira att mitt psykopatex äntligengjort sista avbetalningen på sin skuld till mig! Det kändes helt rätt att ta hans (eller snarare mina) surt förvärvade pengar och spendera rubbet på sprit. Härmed råder för övrigt totalförbud att någonsin prata om den skitstöveln igen, bara så ni vet. He is no more, as far as I am concerned.

För övrigt frågade kassörskan om leg, något de gjort väldigt ofta på sistone. Det känns förstås otroligt rätt. Mindre rätt var det kanske att min nya granne fick se mig komma släpandes på två rejäla Systemetkassar klockan 12 en måndag. Nåja, han såg rätt ung ut, så han förstår nog. ;) Sju spritflaskor har hursom funnit sig tillrätta i mitt hem, och fler skall det bli.

Midsommar var för övrigt riktigt lugn - större delen av den firades med familjen, förutom en liten avstickare på midsommarafton bort till Anna. Väldigt trevligt och väldigt lagom med sprit, i alla fall för min del. David däremot blev pruttfull och ramlade i trappen. Men det får man göra på midsommar.

Annars går allt sin gilla gång. Jag har tagit mig i kragen och läser franska så ögonen blöder, och idag har jag ägnat mig åt en massa grafisk design. Tiden bara rinner iväg, känns smått otroligt att jag tillträder min tjänst på NH om "bara" en månad. Mer nära inpå ligger dock World Dog Show i helgen. Som den dåliga flicka jag är så har jag förstås inte tränat Kermit så mycket som jag borde, men lite muskler har han nog fått ändå. Håll tummarna på lördag morgon, jag vill ju hemskt gärna ha med mig en världsvinnare hem!

Nä, nu ska jag smutta vidare på en liten drink och fortsätta jobba så mitt samvete är rent när jag lägger mig på sofflocket om några timmar...

Champagnens syndiga inverkan

Idag var jag och beställde ett nytt ID-kort hos polisen. Mitt gamla gick ut i april, ch varje gång någon kassörska har påpekat detta har jag varit tvungen att spela förvånad och ovetande: "Ojdå! Men jisses! Så bra att du påpekade det!" Ganska tröttsamt i längden. Anyway, självklart så var det en hel bunt med snygga trainees på polisstationen som skulle lära sig hur man hanterar pass- och ID-ärenden. Jag blir nervös när välmusklade män står i flock och glor på mig, så självklart fällde jag en töntig kommentar om hur jag antog att man precis som vid passfotograferingen skulle göra sitt bästa för att se ut som en psykopatisk seriemördare? Tack och lov var det en humorbegåvad assistent i kassan - hon bara log och sa "Hon har varit med förr!". Hursomhelst så kommer jag på mitt nya ID-kort att se ut som en snäll men utvecklingsstörd mupp. Jag föredrar seriemördare tror jag. Oh well.

Desto trevligare var det att dricka champagne i Konsert & kongressparken igår, i alla fall tills det började regna och vi var tvungna att fly tillbaka hem till mig. Jag hade tänkt vara en duktig flicka och hålla på mig ett tag till, men champagne har en konstig inverkan på min dygd. Den långa inte-få-ligga-perioden är alltså över och det känns riktigt trivsamt. Dessutom har jag minsann fått höra att en annan av mina vänner fått ligga hon med. Har vi bägge äntligen fått tillbaka vår mojo? Banne mig på tiden, om jag får säga min mening.

Ikväll blir det några öl med Terese och sedan en tur till fältet med hundarna tillsammans med Bengt och Dino. Stackars mina jyckar; det var länge sedan de fick rasa runt med en hundkompis. Nu när matte har fått ha sitt lilla roliga är det väl dags att de också får roa sig (om än inte på riktigt samma sätt, förstås). Måtte det bara inte regna...

Dunka mig gul och blå

De är ju faktiskt helt fantastiskt att ha sommarlov! Solen skiner från en klarblå himmel, männen är avklädda och alkoholen har sällan varit så god. Inte för att solen alltid är av godo, det fick jag bittert erfara när vi var ute och körde in en häst i fredags. Jag hade trott att det skulle ta sisådär två timmar. Det tog fem, och någon solskyddsfaktor hade jag inte laddat upp med. För att använda Maria NF:s uttryck så såg jag ut som en jätteräka framåt eftermiddagen. Tack och lov så är det extremt sällsynt att min hud börjar flagna, så nu är jag i alla fall vackert brun på vissa områden av kroppen.

Nåväl, det kändes lite surt att fortfarande vara halvt om halvt kräftfärgad när jag gick på Karins examensfest på lördagen, speciellt eftersom jag hade laddat upp med en helt ny klänning. Tack och lov så var uppenbarligen inte min nyvunna kroppskulör alltför avskräckande, men det kommer vi till. Patience, my friends! Festen var helt fantastisk; Karin och Mattias hade laddat upp med så mycket god att hälften bokstavligen antagligen hade varit nog. Framåt de sena timmarna så hade jag min vana trogen naturligtvis hamnat på balkongen med mycket gott sällskap, så gott att jag faktiskt inte sov hemma. Jasedärkomdenja! Dunkad har jag inte blivit, men blåmärken (av den bra sorten!) har jag gott om. Den som vill veta mer får bjuda ut mig på en öl. Fast inte på onsdag, då ska jag dricka upp min födelsdagsskumpa tillsammans med lördagsnattens sällskap.

Efter ytterst få timmars sömn släpade jag mig bort till Wayne's och fikade med Erika och Jocke (som inte heller var alltför alerta). Framåt kvällningen fick jag sällskap och ännu fler blåmärken. Med andra ord har det varit en jävligt bra helg! I veckan som kommer blir det dock mer allvar, så så fort jag är klar med kvällsvattningen av altanen så ska jag krypa till kojs. Det där är faktiskt en annan nackdel med det vackra vädret - min altan har antagit någon form av kärnvapenkrigslook och oavsett hur mycket jag vattnar så bränns blomsterstackarna sönder. Inte för att jag klagar, faktiskt. Hellre sol än regn!

Tanten har sommarlov!

Japp, nu är jag släppt på grönbete. Nästan iallafall, jag behöver plugga en del franska, skriva på den förbannade C-uppsatsen som aldrig vill bli klar, mm... men på det stora hela kan jag lata mig och njuta av solen. Tjo!

Helgen var händelserik minsann. På fredagen fyllde jag år, så en bunt med vänner kom hit och firade med mig. Jag måste naturligtvis notera att nu har jag haft en elithockeyspelare som gäst, det ni! Roger, Mattias och jag gick till NH och de övriga hoppade iväg till Harry's. På NH träffade jag på Paljetten som bjöd på en födelsedagscocktail (vi är bägge lika förtjusta i allt Chambordbaserat) samt annat löst folk som grattade mig på 25-årsdagen. Duktigt!

På lördagen åt jag födelsedagsmiddag med familjen på Scandic City. Mycket gott, rekommenderas. Sedan gick jag naturligtvis en liten sväng till NH, men det fick bli lugnt eftersom jag skulle rida för en instruktör på söndagsmorgonen. Det var fantastiskt kul och hästen var så duktig, så det måste jag göra igen. Resten av söndagen gick förstås åt till NH:s fattömning (som för övrigt inte blev någon fattömning eftersom alla fat redan tagit slut). Under picknicklunchen passade jag på att proppa i folk all överbliven couscous-sallad från min födelsedag. Fattiga studenter tackar sällan nej till gratis mat, det är bra!

Middagen var helt fantastisk eftersom kylar och frysar skulle tömmas pga sommarens ombyggnation. Vi blev fullproppade med fläskkarré, lövbiff, olika sorters lax, färsk sparris, två olika sorters paj, gud vet vad mer som jag glömt bort. Jag slapp tack och lov vara med på spritrundan då jag delade på vinhävningsstationen med Tove. Årets mest klockrena sådana måste ha varit Davidfrågorna (eller vad fan man nu ska kalla det). Varje grupp fick svara på personliga frågor om David, som fick nöjet(?) att dricka 1 cl Marianne för varje rätt svar. David blev full. Det blev jag också, ifall ni undrar. Dock lyckades jag hålla en rätt jämn spritnivå, så för en gångs skull vandrade jag inte hem vid tolv utan höll ut till fyratiden.

Den här veckan blir ganska hästintensiv eftersom Ingrid är på semester. Dessutom ska jag försöka ta itu med en del släp som jag samlat på mig samt sist men inte minst skriva anställningsavtal. I början på augusti börjar jag jobba på NH, spännande! Nu ska jag nog dock lata mig en liten stund. Eftermiddagsnappa på soffan, kanske?

Fika eller tälta?

Här har det varit full rulle, må jag säga. I onsdags hade jag mitt första hovispass på NH och jag hade förberett en lång städlista som jag räknade med skulle räcka större delen av kvällen (och personalen såg faktiskt lite bleka ut om nosen när jag gick igenom listan). Men nej, för vi hade en av de folkfattigaste kvällar jag skådat under min tid på NH. Klockan åtta på kvällen var listan genomgången. Tack och lov så finns ju alltid disken, och där hamnade den stackars provjobbaren en bra stund (delegera tråkjobb is the shit!).

Nåväl, på torsdagen hamnade jag på NH igen. David och Maria satt och glassade med varsin kall öl, och självklart kunde jag inte låta bli att joina dem som den dåliga flicka jag är. Detta trots att jag var iklädd sunkiga mysbyxor och en topp från artonhundrafrösihjäl. Hmmm.... Nåväl, innan jag blev så pruttfull att jag vinglade hem så hann vi diskutera både swingpjattar och förekomsten av utvecklingsstörda på utflykt i Linköpings naturområden. Fråga David, jag är helt oskyldig.

Fredagen? NH igen. Förstås. Det var veckans återkommande tema - jag antar att det tål att nämnas att det dessutom var vin- och drinkutbildning på måndagen och ölutbildning på tisdagen. Det är nog tur att stället stänger i sommar för annars skulle jag lika gärna kunna börja betala hyra. But I digress. Fredagen jobbade jag i servisen (sista passet för terminen) och jag kunde ännu en gång konstatera att det är fel på folk. Kvällen kändes komplett när Soljuicemannen dök upp. Jag fick senare höra att Pappa (nej inte min pappa, Pappa) hade gått fram och pratat med honom och frågat hur det gick på tjejerna. Soljuicemannen svarade lite spjuveraktigt att jodå, det gick nog bra... "Men det är ju svårt det här med vad man ska göra på en dejt. Ska man ta en fika eller åka och tälta?". Klockrent.

På lördagen blev det ett trendbrott, nästan i alla fall. Kvällen spenderades med föräldrar och Melodifestivalen, men efter det så gick jag... ja, ni anar väl redan. Eftersom jag faktiskt inte var toktankad vid stängning så hjälpte jag till att städa, och efter många om och men hamnade jag i säng vid 07.30-tiden på morgonen. Håhåjaja. Efter att ha spenderat sex av sju dagar på NH så tyckte jag att det faktiskt fick räcka, så jag skippade söndagsmyset utan satt hemma och försökte tvinga mig själv att skriva hemtenta. Det gick sådär.

Jag ska fortsätta med mina hemtenteförsök i veckan, och måtte jag bli klar till torsdag som planerat eftersom helgen är totalspäckad med födelsdagsfirande i dagarna två samt fattömning. Luften har gått ur mig ganska rejält iom den nedlagda masterutbildningen, men det verkar som om jag kanskekanskekanske har ett roligt jobb på G i höst. Håll tummarna!

Vem f-n är Nisse Hult?!

På förekommen anledning (=kryptiskt SMS från Erika som frågade om jag inte hade "något att berätta?") så ska jag börja med att dementera: Nej, jag har inte fått ligga. Ja, jag och Nisse vandrade iväg från NH i fredags. Vi svängde förbi BK och Harry's, konstaterade att folket där som alltid inte var något att ha och gick därefter var och en hem till sitt. Inget ligga, ingen spirande romans. Sorry. Jag är kanske mest sorry av alla, för rent generellt verkar jag aldrig mer få ligga. Vem har snott min mojo?

Hursom. Jobbade ikväll och försökte mig på Det Stora Horexperimentet: The Sequel. Funkade sådär, om inte annat var det en intressant studie i mänskligt beteende. De kvinnliga gästerna placerade sig i den "manliga" delen av baren, och jag fick grabbarna. Jag tror att vi hade fått bra mycket mer i dricks om jag hade fått sätta upp min fina skylt med "Dricksa! Annars byter brunetten till pikétröja." Men nej. Marcus var dum och tråkig, så än en gång är vi mot Marcus.

Jag har egentligen en tenta på måndag, men jag tror att jag skiter i den eftersom jag ändå inte måste jaga en fil kand. Kanske är det inte så dumt med ett nedlagt masterprogram trots allt? Jag kan roa mig med att studera naturresurserna någon gång i juli istället. Omtentatillfälle is the shit. Jag har stressat tillräckligt den här terminen. Nu ska nog lallas lite.

Why???

Om det finns någon högre makt så är det dags att den börjar bli snäll mot mig. Nu. Jag börjar bli trött på det här.

Idag fick jag veta att det är högst möjligt (och förmodligen troligt) att masterprogrammet jag sökt till kommer att läggas ner på grund av för få sökande för andra året i rad. Beskedet kommer på torsdag, och jag är helt övertygad om att det inte kommer att vara positivt för min del. Det finns andra masterutbildningar i översättning, bland annat i Göteborg... men den är det är förmodligen inte aktuellt att söka till förrän HT-09. Så då ställer jag mig frågan: Vad i helvete ska jag göra i höst och nästa vår?

Jag har visserligen sökt en nybörjarkurs i spanska, så det alternativet finns. Frågan är om jag verkligen vill ge mig in på ännu ett språk, speciellt när jag fortfarande har problem med franskan? Jobba går ju iofs, men då ska det vara ett arbete där jag trivs (annars kan jag faktiskt lika gärna plugga). Eller ska jag jobba och plugga? Och vad ska jag jobba med? Eller ska jag helt enkelt bara gå och hänga mig från närmaste lyktstolpe redan nu?

Rent ut sagt så blir jag så jävla trött. Jag fyller 33 om några veckor, och jag vill bara bli klar med min utbildning och få påbörja någon form av vettig karriär så fort som möjligt. Inte spendera ett år i en kvasivariant av limbo. Till råga på allt känns det extra surt att jag kanske måste flytta till nästa höst. Missförstå mig rätt; trots att jag är stockholmare så skulle Göteborg definitivt min svenska city of choice. Efter utbildningen. Jag vill vara kvar här, bli klar och sedan söka jobb och eventuellt flytta. Enda ljusningen i eländet är väl att jag har fantastiska vänner i Göteborg, så jag slipper i alla fall sitta ensam och gråta om jag hamnar där.

Här hade jag tänkt njuta av sommaren. Istället så ökades stressnivåerna på med ungefär 583%. Håll tummarna för att de beslutar sig för att faktiskt starta masterprogrammet. Annars lär jag ringa och gråta mot era axlar.

Vad är väl en bal på slottet?

Den här veckan är vi mot Marcus. Se, på det senaste bokningsmötet så bokade jag in mig att jobba både fredag och lördag den här helgen. Senare fick jag veta att Erika skulle komma hit. Jag jobbar alltid när hon är här, det suger. Anyway, i början på veckan så kikade jag på bokningsschemat på nätet, and lo and behold, jag stod inte inbokad på lördagen. Fantastiskt. Jag kände att jag riktigt älskade Marcus.

Plikttrogen som jag är frågade jag honom igår hur det egentligen låg till, och då hade han ju förstås insett sin miss och bokat in mig efter att jag hade varit inne och kikat. Plötsligt älskade jag inte alls Marcus längre. Upp som en sol och ner som en pannkaka. Här ska det inte festas inte. Att försöka få tag i någon som vill jobba på lördag lär bli svårt, men försöka duger. Vi har trots allt servismiddag ikväll, tänk vilket gyllene tillfälle att försöka muta till sig en ledig lördag!

Vinprovningen igår var för övrigt riktigt givande, och förhoppningsvis ska jag kunna förmedla lite nya kunskaper till mina ärade och älskade kollegor ikväll (bäst att passa på att smöra ifall någon av dem läser och kan tänkas vilja jobba lördag). Det enda negativa var att jag tvingades smaka på Riesling och Gewürtztraminer. Gaaaaah. Äckligare druvsorter finns inte. Jag är mot. Däremot så var vi duktiga vinprovare och spottade ut de rara dropparna, så jag är i högform inför kvällen och tänker bli sådär lagom full. Bäst att passa på eftersom jag nu inte får festa i helgen. >:/

Skål tamejfan!

Nu blev jag riktigt nostalgisk av min rubrik... tänk om Jacob Dahlin fortfarande förgyllde TV-kvällarna!

Hursomhelst, snart ska jag skåla lite lagom, sådär. I måndags ringde David och tyckte att jag ville hålla i en vinutbildning på torsdag (dvs imorrn). Efter tio sekunders lätta panikkänslor (hur i h-e sätter man ihop en vinutbildning på så kort tid?) så tyckte jag det också, så om en timme ska jag prova mig igenom hela NH:s vinsortiment. Gud hjälpe mig. Undrar hur bra jag kommer att vara på att utbilda imorgon? Tack och lov för internet - istället för att behöva bläddra i den litteratur jag har så har jag skamlöst kunnat rippa en massa text. Klandra mig lagom, jag har haft annat att göra än att skriva ett kompendium... På något sätt ska jag väl klara av att sätta ihop några stolpar under morgondagen så jag kan babbla i en timme, därefter blir det servismiddag. Jag känner redan att jag nog kommer att vara mer sugen på Coca-Cola än Staropramen.

I övrigt så är det intet nytt på västfronten. Jo förresten, de skor jag beställde för tio dagar sedan via nätet och som skulle vara här på 48 timmar (eller hur...) anlände äntligen igår. Och var naturligtvis för små. Så inom några dagar måste jag se till att pallra mig till posten och returnera dem, och därefter vänta ytterligare några veckor på ett nytt par eftersom de ska skutta tillbaka till England. Hata! Jag lyckades klämma ner fossingarna ändå, och om man bortser från att de var just litet för små... guuuud vilka sköna skor! Typiskt!

Nej, nu ska jag ta och sminka till mig och sedan vandra bort och dricka tio olika sorters vin. Ujujuj...

Vad är det för fel på folk?!?

Nu råkar jag ju gilla matlagning om det mot förmodan skulle ha undgått någon. Att stå vid spisen är inte allas melodi, och det är helt okej. Däremot så blir jag mörkrädd när jag läser om vad vissa människor stoppar i sig och dessutom påstår är mat. Om man nu uppebarligen inte kan laga mat, varför envisas med att komponera egna skapelser och förstöra oskyldiga råvaror som inte gjort världen något ont? Courtesy of Hanne så kan jag exempelvis delge er detta "recept" på en styggelse som hon erbjöds hemma hos några labradoruppfödare (Hanne har för övrigt kunnat konstatera att det alltid är labbefolk som bjuder på den äckligaste maten, så nu vet ni det):

Pizza á la XXXXXX

4 plattor smördeg
ketchup
8-10 skivor medvurst (gärna cognacsmedvurst)
4 grillkorvar
1 skivad banan
10-12 cocktailtomater
3 dl riven ost

Kavla lätt ut den tinade smördegen och pensla ut ketchup över varje platta. Garnera med medvurst, korv, banan och tomater. Strö över osten. Placera i mitten av ugnen i 225 graders värme tills osten smält. Smaklig måltid...

Enligt den tillagande tantens make så skulle anrättningen dessutom dränkas i lingonsylt eftersom "Det finns inget som är så gott att inte lite lingonsylt kan göra det godare". Just kill me now.

Nåja, vi vandrar vidare i det svenska matkulturlandskapet. På familjeliv.se kan man i vanlig ordning hitta hiskeliga saker, och jag vill härmed introducera er för något som kallas chipsgratäng:

"Den vi gör använder vi oss av Grillchips som man först smular i botten på en smord form. Steket strimmlat nötkött och kryddar med massor av grillkrydda..häller på grädde..häll det sedan i över chipsen i formen..varva med chips..överst lägger man chips och riven ost..o så in i ugnen..otroligt onyttigt men otroligt gott..finns dock MASSOR av varianter!!!"

Menvafan...? Om jag tvingar mig själv kan jag köpa chips, nötfärs, grillkrydda och ost. Men grädde på eländet? Fast det är klart, det verkar vara lika hög klass på matlagningen i det hemmet som på stavning och grammatik.

Jag blir rädd. Tur att jag i min bekantskapskrets har många duktiga kockar, för annars skulle jag knappt våga äta utanför mitt eget hem. Jag svär, om jag någonsin blir tvungen att äta chipsgratäng så kommer jag nog att stillsamt karva upp handlederna med närmaste bestick...

Nu har jag gjort det!

Nej, inte blivit av med oskulden (det var väldigt länge sedan), utan faktiskt träffat min nätflirt! Vi tog en fika på stan och tiden flög iväg, för trevlig är han. Och smart. Och läkarstuderande. Och kan uttrycka sig i skrift. Och jag är naturligtvis så jävla skeptisk, för alla män jag träffar verkar ha någon form av allvarlig störning som inte visar sig förrän efter några månader. Om det blir någon fortsättning följer får vi se (jag sa inget och han sa inget, kanske inte så lovande), jag lovar att hålla er underrättade.

Förmodligen är det för att jag egentligen inte vill plugga, men jag känner mig sjukt sugen på att gå ut och ta en öl. Katja jobbar på Bishop's Arms ikväll, så jag funderar på om jag skulle ta och smita in där en liten sväng. Jag skulle ju faktiskt behöva gå en sväng till Hemköp, och BA ligger trots allt på vägen. Inte kan jag bara gå förbi och låta bli att hälsa på min hårt arbetande väninna?

Jag är en dålig, dålig människa... men det är ju ändå lördag kväll. Måste man verkligen ägna sig åt skönlitterär analys då? Kan man inte bara få ta en öl eller fem?

Eftersom det klagas så förbannat...

...från vissas håll så får jag väl se till att blogga lite då. Inte för att jag vet om det hänt så där oerhört mycket sedan sist, men jag har i alla fall lyckats klara några tentor och det är väl vackert så.

Jag lyckades dessvärre med sedvanlig dålig planering härom helgen. I ett försök att öka dricksinkomsterna på NH utförde jag Det Stora Horexperimentet: brutalt urringad topp och med håret utsläppt försökte jag lura av våra ärade gäster deras statligt utbetalade ören. Lönehelg var det dessutom. Hade det kunnat bli bättre? Jovars. Jag hade nämligen helt glömt bort att jag jobbade samma kväll som Elinpiaden gick av stapeln. Gissa hur många gäster vi hade? Helt rätt, inte speciellt många. Jag får helt enkelt försöka igen, och får fortsätta försöka ta till mig av alla komplimanger jag fick för mitt för en gångs skull utsläppta hår. Jag är fortfarande skeptisk till om det är något jag bör fortsätta med (uppsatt hår is the shit), men Jessica sa att jag såg fem år yngre ut, och DET gillar jag skarpt!

Veckan har i övrigt varit stillsam. Idag var Helena här och åt rådjur med potatisgratäng och balsamicoreduktion. Tokgott! Sedan satt vi och kollade på YouTube och pratade hästar. På tal om hästar så är det helt ljuvligt att vara ute och rida just nu. Landskapet förändras från gång till gång, fåglarna kvittrar och i tisdags kunde jag faktiskt rida i t-shirt. Helt otroligt, det var inte så länge sedan som jag åkte ut till stallet iklädd fyra lager kläder.

I helgen ska jag faktiskt försöka vara duktig och skriva på den förbannade C-uppsatsen, och det är allt jag tänker säga om den. Det ska bli desto roligare att jobba mitt första hovispass om några veckor - riktigt spännande!

Sist men inte minst så tänker jag presentera nätets bästa ställe för e-cards: someecards 

Surfa dit och gör dina vänner glada!

Pip. Pip. Piiiiip. PIIIIIIIIP!

Så låter en magsjuk hund. Hela tiden, känns det som. Kermit och Ådi fick varsitt märgben i lördags - även hundar måste ju får påskägg! Jag ångrar det nu bittert eftersom jag de senaste två dygnen fått släpa ut en mycket magsjuk vovve varannan timme. Ja, även nattetid. Jag som skulle haft Boston Legal-maraton med Roger igår, det var bara att glömma.

Nåväl, häromsistens så kom Erika tillbaka till stan på besök , så då blev det fest! Vänner tog med sig vänner som tog med sig vänner, så helt plötsligt var det fullt med folk i min lilla tvåa. Jag som inte hade tänkt dricka blev itutad så mycket alkohol att det hade räckt åt ett mindre kompani. Sådana gäster gillar vi... Fast inte lika mycket när jag var sjuhelvetes bakfull precis hela söndagen. Det hjälptes dock upp  av att Erika  hade tagit med en flaska Happy Time åt mig; hela min smutsiga själv blev alldeles jätterörd. Självklart tvättar jag mig frenetiskt och försöker bli lite renare.

Annars händer inte så mycket. På torsdag morgon (klockan åtta. Men för helvete...) skriver jag tenta igen. Jag har i alla fall lärt mig att det heter exogena processer och inte erogena. Jag är nog fortfarande ganska smutsig, trots Happy Time. Så här sitter jag med en massa tråkiga böcker och anteckningar och längtar till sommaren. På lördag blir det dock fest, pris ske gud. All work and no play, ni vet. Även 30+tanter behöver få komma ut och röra lite på sig ibland...

Operation "Vårlyftet"

Jajamensan, nu tänker jag också börja blogga. Något måste man ju roa sig med till vardags, n'est-ce pas?

Anyway, jag har insett att det verkligen är dags för Det Stora Vårlyftet. Jag är ju nu inget stort fan av vintern precis, så jag brukar mest sitta hemma, dricka té, titta på TV och förfalla rent allmänt. Den senaste veckan har jag konstaterat att det måste gått ett halvår sedan jag såväl klippte mig som färgade håret, med resultatet att jag numera är en markant gråhårig Medusa. Idag tog jag ett bad (ja, faktiskt!) och märkte att mina ben egentligen nog borde sitta på en Highland Cattle-kossa; så går det när man masar omkring i mysbyxor och glömmer bort att man kan använda en rakhyvel även på de nedre extremiteterna. Blek är jag också. Om ni inte visste det innan så ljuger reklammakare - min dyra bodylotion som skulle ge mig en "summer glow" har definitivt inte levt upp till vad som utlovades.

Lägenheten ska vi inte ens prata om. Faktiskt.

Således har jag nu både beställt klipptid och rakat benen, och hårfärg ska inhandlas i samband med frisörbesöket. Jag har dessutom påbörjat någon slags städförsök - rätt så nödvändigt i och med Erika med vänner kommer hit på fest på lördag. Party i något som starkt påminner om en knarkarkvart känns ju sådär. Nästa månad ska jag lyxa till det med att gå till någon liten skönhetssalong och ta bort några riktigt fula ytliga blodkärl som jag stört mig på sedan Jesus var barn (nåja, två år i alla fall). 

Fast precis just nu ska jag sätta mig och tentaplugga. Under tiden får tvättmaskinen och torktumlaren gå varma. Det kanske blir lite ordning på både tant och hus innan lördag i alla fall?