Vad är det för fel på mig?!?

Idag har jag äntligen tagit itu med en massa kassar och kartonger innehållandes en sjuhelsikes massa bråte. Mycket av det var skit som jag rafsade ihop när jag flyttade från Stockholm; efter det har det liksom bara fyllts på.

I mina kassar och kartonger hitade jag bland annat följande spännande saker:

*En IKEA-katalog från 2005
*LiU:s kurskatalog från 03/04
*Massor med disketter och diskettetiketter (jag har inte haft en dator med diskettstation sedan 2003)
*En skrämmande stor bunt med gamla postgiropapper (jag avslutade mitt pg-konto för sådär fyra-fem år sedan)
*Otäckt mycket uråldriga bankpapper (och några självdeklarationer som grädde på moset)
*En radda kompendier och anteckningar från A-kursen i engelska

...and on and on and on...

I ärlighetens namn hittade jag faktiskt en del saker jag blev glad över också:

*Några fina kort på Ådi
*Svartvita foton på min första hund Morafic som jag själv kopierade/förstorade när jag gick på Konstkolan i Stockholm bara några månader efter att han dött. De har varit försvunna i flera år.
*Ramar som jag kan använda till ovan nämnda foton

Men nog om det. Frågan är vad det är för fel på mig som inte klarar av att rensa ut sådan här skit med jämnare mellanrum än, säg, vart sjätte år? Jag har stört mig på kassarna och kartongerna sedan jag flyttade in, men inte fan har jag gjort något åt det förrän idag. Det är så att man får skämmas. Nu måste jag nog trösta mig med ett wienerbröd och be om styrkan att sortera det som finns kvar och inte bara lägga tillbaka det i en kasse...

...och störst av allt är kärleken

Jag tittar på din favoritfåtölj och förstår inte varför du inte ligger där, med tassarna nonchalant draperade över armstödet och nosen vilandes ovanpå. För bråkdelen av en sekund undrar jag var du är och ser mig omkring, men så slår det mig med sin fulla kraft: Du är död. Jag vill resa mig ur soffan och smeka din panna. Men det kan jag inte.

Jag står i duschen och väntar på att du ska buffa upp badrumsdörren för att sedan tassa in och snurra ihop dig som en kanelbulle på badrumsmattan. Ända sedan du var valp har du inte velat lämna mig ensam i badrummet, jag vet inte varför. Jag vill att du ska ligga där så att jag måste kliva runt och över dig för att komma till handfatet. Men det får jag inte.

Det sjunker inte in. Jag säger det till alla jag känner, jag skriver det om och om igen: Du är död. Men jag förstår det inte. Jag väntar på att du ska komma fram till mig nu och lägga din tass i mitt knä. Men det gör du inte.

Det enda jag förstår är att det inte fanns någon annan utväg. Den sista natten i ditt liv, det helvetet vill jag aldrig uppleva igen. Att tvingas se dig vandra runt, runt i lägenheten gråtandes, otröstbar, det var så vidrigt att inga ord räcker till. Sällan har jag känt mig så maktlös.

Jag önskar att vi hade fått ta en sista promenad tillsammans i novemberförmiddagens solsken, men du orkade inte. Du som alltid ville följa, du vägrade att gå utan ville bara vända hem till tryggheten. Jag fick ringa en taxi, och mitt hjärta brast när du lyckades hitta styrkan att självmant hoppa upp i bakluckan. Jag hoppas du trodde att vi skulle ut på roliga äventyr. Jag ber att du inte förstod att detta var den sista färden.

Jag kommer alltid att känna djup tacksamhet för att en veterinär tog sig an oss direkt, trots att vi var där 1 1/2 timme för tidigt. Inte ens när du var upp över öronen fullproppad med lugnande vågade du lägga dig ner på filten bredvid mig, så ont hade du, så rädd var du för att böja din rygg. Allt jag kunde göra var att upprepa "Det är snart över, snart gör det inte ont längre." Först när jag lade min jacka på golvet föll du ihop och lade ditt huvud i min famn. Där fick du somna tryggt, lugnt och stilla en sista gång, med nosen fylld av min doft och min hand på din panna. Den sista gåvan fick jag ge dig, att få somna hos mig och få bli befriad från smärta.

Det finns så mycket jag aldrig mer får göra. Jag får aldrig mer blicka in i dina skogstjärnsmörka ögon. Jag får aldrig mer muttra över hur du ställde dig framför TV:n för att bli kliad på korset. Jag får aldrig mer ha dig snusandes i fotändan på sängen en kall och bister vinternatt. Jag får aldrig mer se dig tokrusa med min andra hund, med lyckan lysandes ur ögonen och tungan hängandes som en slips. Jag får aldrig mer lägga min hand på din bröstkorg och känna hur ditt hjärta slår.

Aldrig mer. Det enda jag kan göra är att om och om igen säga: Du var - och är - älskad.

I detta det vackraste av allt så lever du med mig bortom tid och rum, trots att din favoritfåtölj nu står tom och dina andetag har tystnat. Sov gott, min vackre vän.

Du är älskad.

Hilfe! Var börjar man?

Jag vet, jag bloggar alldeles för dåligt. Antingen så händer ingenting (=inget att blogga om) eller så händer det för mycket (=ingen tid att blogga). Anyway. På kärleksfronten intet nytt, så det kan vi hoppa över på en gång. Happy Time har slutat fungera för mig, eller så är min flaska en måndagsbatch. Vem vet. Däremot så har jag nytt jobb!

Emil skickade ner mig till Strandgatan två , och det blev ju så himla fint att jag fick en hovmästartjänst två dagar innan jag slutade på NH. Jag började fyra timmar innan premiäröppningen och fick genast bita tag i det faktum att vi inte hade vattenkaraffer, inga förrättsbestick, mm. Det fixade sig - tack gode Gud för en snäll hovmästare på Scandic City!

Jag ska säga det rent ut, utan omskrivningar: Jag trivs så jävla bra. Allt är kaos, barnsjukdomarna florerar till höger och vänster, vi har personalbrist... men jag har på det stora hela urtrevliga arbetskamrater, jättebra chefer och det är helt enkelt fantastiskt roligt att ha något att bita i. Det är en rejäl utmaning att få allt att gå ihop, så idag har det varit schemaläggning, personalintervjuer och gud vet vad. Raggar personal gör jag också till höger och vänster. Pust.

Lägenheten ser ut som en knarkarkvart - vet inte riktigt när jag ska hinna städa. Dessutom har jag en tenta den 28/11 som jag nog borde börja plugga till. Nu ska jag dock sitta och surfa runt en stund på meningslösa sajter - det verkar som en riktigt god idé. Fortsättning följer.

Platsbanken: Min nya vän

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. I mitt liv blir det iofs så gott som aldrig som jag tänkt mig, men strunt i det. Idag sa jag hursomhelst upp mig från NH. Det är inte alls så dramatiskt som det låter, skälen är faktiskt ganska uttråkande.

1) Min rygg pallar helt enkelt inte Björköjobbet. Att lyfta tunga rack med tallrikar, bära diskbackar samt på det stora hela hantera X antal hundra kilo/dag... nä. Jag har inte haft så mycket problem med ryggen på 15 år, och bara det är ett skäl som är gott nog i mina ögon.

2) Jag har så fruktansvärt mycket släp från skolan som jag inte mäktar med på kvällstid. Dels har jag ont i ryggen efter dagens arbete, dels är jag trött i skallen. Jag vill kunna skriva mina uppsatser (och allt annat som hänger mig i hälarna) på dagtid när jag är pigg och alert. Således vill jag ha ett kvällsjobb, det skulle vara finemang.

3) Det slog mig att jag faktiskt har ett tokviktigt antagningsprov i vår, som jag verkligen behöver plugga till. Än en gång, jag orkar inte gräva ner mig i studier på kvällen. Hej kvällsjobb.

Förvisso var det kanske aningens dumt att säga upp sig innan jag hittat ett nytt jobb, men jag är faktiskt inte speciellt orolig. Bara på Platsbanken är det flera restauranger som söker personal, och erfarenheten besitter jag tveklöst. Dessutom har jag så många och goda kontakter i branschen att jag förmodligen kan hanka mig fram på extrajobb på flera olika ställen utan större problem.

Ikväll ska jag sitta och fila på ett personligt brev, och från och med måndag ska jag ge mig ut på jobbjakt. Håll tummarna, jag vill faktiskt hamna på ett bra ställe och inte något sunkhak. Lite stolthet har jag ju trots allt. ;) Skulle du veta något ställe som behöver personal får du gärna hojta till...

Fest!

Japp, så är det. NH firar 10 år och ikväll är det party. Jag ska bli full, träffa Erika, lyssna på liveband och få ramla hem utan att behöva städa upp efter äckliga människor. Så rätt!

Den Manlige Vännen har inte behagat höra av sig, så han kan fara och flyga. Just precis nu ska jag lägga mig i badet och sedan försöka göra mig någorlunda vacker... jag återkommer med fett skvaller (hoppas jag) senare. Om du också ska fira NH så ses vi ikväll!

Det är fel på folk - the sequel

Jag hade faktiskt sett fram emot ikväll. Efter en veckas jobb (med avbrott från besöket från Alla Förkylningars Moder) så skulle jag ha en film- och bullkväll med Den Manlige Vännen. Det kändes extra välbehövligt eftersom jag var mer eller mindre tvungen att stanna sent på NH igår eftersom vi var två personal kort. Jag är nu faktiskt inte den som överger mina arbetskamrater bara för att jag hovat, speciellt inte en lördagskväll.

Nåväl. Jag skickar ett SMS till mannen, mest för att bekräfta att vi skulle ses, och får till svar att någon jävla kompis behövde sovplats och att han (mannen, alltså) inte hade hjärta att säga nej. Således hade han alltså avbokat vår kväll utan att ens fråga mig. Det här, mina vänner, är inte OK. Jag räknar ganska kallt med att de människor jag umgås med har såpass mycket hyfs, takt och ton att de ringer och frågar mig innan de ändrar våra planer. Ett litet telefonsamtal från mannens sida där han undrade om vi kunde skjuta på vår kväll på grund av oväntat besök... det hade varit OK. Jag hade blivit besviken, men det är inte så att jag aldrig själv varit tvungen att ställa in något. Things happen och det mesta går att omplanera på ett trevligt sätt. Att däremot nonchalant behandla mig som en låda som man kan sparka in under sängen... det gör mig fly förbannad.

Jag skickade iväg några hyfsat passiv-aggressiva mess där jag tackade för insikten om att jag uppenbarligen låg lägst på hans priolista. Efter det har jag inte hört något mer, och jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om ifall jag någonsin gör det igen. Efter mina två senaste vidriga förhållanden har jag lovat mig själv att inte tolerera den här sortens behandling i fortsättningen. Jag skiter i om jag överreagerar, för rent krasst så har jag konstaterat att om jag inte har respekt för mig själv så lär ingen annan ha det heller.

Inte fan blev kvällen bättre av att Hemköp hade slut på frysta kardemummabullar. Jag får inte ens sitta och i soffan och svulla i min ensamhet, hur fel är inte det? Däremot så lyckades jag hyra tre bra filmer som jag gått och funderat på att se, så nu ska jag krypa ner i soffan med hundarna och en balja té och glömma omvärlden ett tag. Samt klappa mig själv på axeln för att jag inte släppt in mannen i mitt hjärta såpass mycket att jag är ledsen utan snarare bara tvärilsk. Höga stenmurar är inte till för att rivas, det är bara att konstatera.

Det är fel på folk

Ärligt talat, är det bara jag och mina vänner som är normala, tänkande varelser? Senaste veckan har jag fått så många bevis på att det är fel på folk att jag nog ska ägna kvällen åt att designa den där t-shirten jag pratat om ett tag. Den lär gå åt som smör i solsken.

Nej, jag ids inte rada upp exempel. OK, ett då. Härom veckan såg jag en rätt så trind kille komma vaggandes med en collie inne på gården. Hade aldrig sett snubben förut, men noterade trött att han lät jycken både pissa och skita på gräsmattan. Orkade inte bry mig just då av någon glömd anledning, men lade det på minnet.

I förrgår fick jag se honom och collien igen, denna gång ackompanjerade av en lika trind, vaggande mamma. I sann det-är-fel-på-folk-anda lät de än en gång hunden göra sina behov på gräsmattan, men den här gången lackade jag till och ropade åt dem att det är förbjudet att rasta hundar på gården. De ser sig yrvaket omkring och verkar inte förstå vem som ropar åt dem (och jag var hela fyra meter bort), eller för den delen vad som ropas. Det är nu som jag konstaterar att de är det som Helena brukar kalla "litet enkla".

Hursom, efter några minuter vaggar de tillbaka och stannar faktiskt till och frågar om det var jag som hade ropat något. jag återupprepar att hundrastning på gården är förbjuden. Enkla Mamman ger sig då in i en diskussion om hur det är helt orimligt, och var ska man då rasta hunden någonstans?!? Jag höjde ett ögonbryn och föreslog parken som ligger 50 m bort. Enkla Mamman såg helt chockad ut och tyckte det var orimligt. För att göra en lång historia kort stod hon kvar och tjafsade om att hon minsann inte sett något om hundrastningsförbud i stadgarna. Vid det här laget ville jag mest strypa kärringen och orkade inte påpeka att dylika ordningsföreskrifter inte står i en brf:s stadgar, så jag hänvisade till vår ordförande för att få ett slut på eländet.

Varför tycker man att det är OK att en hund får göra sina behov på en privat innergård? Varför kan man inte bara acceptera att en annan boende upplyser om vilka regler som finns? Varför har man hund om man inte orkar rasta den? VARFÖR ÄR DET FEL PÅ FOLK? Dö, för fan.

Jaja. Annars går livet sin gilla gång. Det känns som om jag mer eller mindre bor på NH, jag har inget liv, Samuel och jag har fortfarande något slags mystiskt halvförhållande och dessutom har jag haft årets jävligaste förkylning. Jag vill åka till Marocko i vinter men har ingen att åka med (för en gångs skull vill jag faktiskt åka med någon). Strunt samma, jag lär ändå inte ha råd. Mattias och Karin har flyttat till Kalmar, så där försvann ytterligare två vänner till Långtbortistan. Men nästa helg är det iallafall NH:s tioårsfest, och det ser jag fram emot!

Nu ska jag sluta negga och ta ut hundarna. Imorgon är det jobb på NH igen. Förstås. Men lördagen den 19:e tänker jag vara ledig. Så det så.